Häromdagen, av någon anledning bläddrade jag Julie Gregory's bok (självbiografi) Mamma sa att jag var sjuk.
Idag letade jag efter länkar för att bygga och ge ett svar på tal till Vilka förlorar då? i Joakim Ramsteds (daddy) artikel Mot propaganda hjälper inga sanningar.
Så småningom kom jag på Karin Långström Vinges blogg där min uppmärksamhet väcktes starkt av Karins recension av Julie Gregory's bok.
Karin som själv beskriver sig som (bland annat) mamma, fru, liberal feminist, och präst i Svenska kyrkan.

Hon, Karin, skriver i sin recension:
Munchhausen by proxy låter kanske som en hundras men är en av de farligaste formerna av barnmisshandel. Vanligast är det en mamma som i sin iver att få uppmärksamhet ser till att barnet (oftast en dotter) får en massa knepiga symtom som leder till otaliga sjukhusbesök med jobbiga undersökningar och operationer. Det här råkade Julie Gregory ut för, och i sin bok berättar hon om hur hon hjärntvättades till att tro att hon faktiskt var hjärtsjuk. Men någonstans visste hon att det var fel, och efter att ha kommit på och krisat ihop bygger hon sakta upp sitt liv igen, den här gången som frisk.
Mamma sa att jag var sjuk lämnar ingen oberörd. Grymhet, ondska eller en vuxen människas enda sätt att få lite uppmärksamhet? Och läkarnas entusiasm över Julies svåra hjärtsymtom - upptäckariver eller låtgå-mentalitet gentemot en tjatande/orolig mamma som brister i gråt så fort de i förväg uttänkta undersökningarna inte blir av?		mamma_sa.jpg
Julie är en stark människa, en förebild för alla som överlever övergrepp.

*

I bokens förord skriver Dr. Marc D. Fedman, bland annat:
Det var motvilligt som jag trädde in i MBP:s egendomliga värld. Från början var jag mest intresserad av Münchhausensyndromet och tvekade att gå vidare till det svåra och oroande området vanvård och misshandel av barn. Men ville jag bli expert på "Münchhausen" måste jag försöka bekanta mig med dess varianter och engagera mig djupt i omsorgen om barnen, trots svårigheterna med att förövarna nästan undantagslöst förnekar sina gärningar till och med när de ertappas på bandinspelningar. Sedan dess har jag varit konsult och vittne i många MBP-mål, ofta inför domare och jurymedlemmar som har svårt att tro att en sådan bisarr form av misshandel ens kan existera. Jag har diskuterat syndromet i mina egna böcker och i avsnitt i andras böcker och besvarat över tusen relaterade förfrågningar i telefon, i brev och e-post. Jag har arbetat med MBP så gott som varje dag i över tio år och blir fortfarande alldeles förtvivlad varje gång jag möter ett fall.