Apropå brottsbenägna domare och korrupta tjänstemän

I Sveriges advokatsamfunds tidskrift Advokaten (nr 7, årgång 80) skriver generalsekreteraren Anne Ramberg i sin ledare, bland annat:

Kravet på opartiskhet kommer också till uttryck bland annat i de jävsregler som rättegångsordningen innefattar. Reglerna om domarjäv i rättegångsbalken bygger på en av grundpelarna i domaretiken, nämligen att domaren inte bara de facto ska vara opartisk utan att dessutom inget får förekomma som kan vara ägnat att rubba förtroendet för domarens opartiskhet. Ansvaret åvilar domaren att självmant ge till känna att det föreligger någon omständighet, som kan antas utgöra jäv mot honom.

(…)

Att domaren har personliga värderingar är givetvis självklart och ofrånkomligt. Men, han bör förstå och respektera de allmänt etablerade normer som ligger till grund för lagstiftningen. Domaren måste i det enskilda fallet kunna bortse från sina egna övertygelser och erfarenheter. Han måste också vara återhållsam med att ge uttryck för åsikter som kan skada tilltron till domstolen.

(…)

Domaryrket har alltid vilat på medborgarnas förtroende. Det bygger på att det för den gode domaren inte spelar någon roll vem som vinner och vem som förlorar – det är sakförhållandena och den tillämpliga lagen som bestämmer utgången.


*


I samma tidskrift, i ett tidigare nummer, skriver generalsekreteraren Anne Ramberg i sin ledare ”Om rättsväsendets ansvar”, bland annat:

I en rättsstat ska alla individer åtnjuta skydd mot statens (legitima) maktutövning. Individen ska också ha rättstrygghet och inte riskera att bli utsatt för brott. I detta kan det ligga en motsättning. Avvägningen mellan integritetsintrång och rättssäkerhet å ena sidan samt statens behov av att förhindra och lösa brott å den andra är ofta svår. En utgångspunkt vid en sådan avvägning är emellertid att rättssäkerheten aldrig får efterges. Däremot kan integritetsinskränkningar vara påkallade.

(…)

Uppmärksamheten om de tvångsomhändertagna barnen under 1900-talet borde leda till eftertanke. Också i dag omhändertas ett stort antal barn som därefter placeras i fosterhem och på inrättningar där övergrepp fortfarande förekommer. Lagstiftningen och rättstillämpningen när det gäller tvångsvård i allmänhet i Sverige i dag lämnar mycket övrigt att önska. De mest utsatta saknar en stark röst som tillvaratar deras intressen.

(…)

En åklagare kan i dag även dömas för obefogat åtal om åtal väcks trots att sannolika skäl för åtal saknas. Det är i sammanhanget tankeväckande att en domare utan någon som helst påföljd kan döma en person till livstids fängelse, tvångsomhänderta barn med mera så länge det sker inom lagens ramar. Konsekvenserna av en sådan felaktig, om än inte tjänstefelsgrundande rättstillämpning, är för den enskilde betydligt mer ingripande än de mindre allvarliga fel som kan omfattas av det straffrättsliga ämbetsmannaansvaret. Att misstag och fel kommer att begås inom ramen för statens myndighetsutövning går tyvärr inte att undvika. Vad som krävs är att det finns verktyg som när ett misstag eller fel begåtts snabbt identifierar felet och ger upprättelse till den som drabbats.

(…)

Jag tror i stället att den principiellt viktigaste åtgärden när det gäller att förhindra att enskilda oförskyllt drabbas av felaktigheter inom rättsväsendet är att verka för skapandet av en god rättskultur som bygger på respekt för mänskliga rättigheter, effektivitet och transparens. Först då kan lagstiftning och rättstillämpning utgöra det skydd som den enskilde har rätt att kräva.

Anne Ramberg, generalsekreterare i Sveriges advokatsamfund
(Tidskriften Advokaten, Årgång 78)