ursprungligen publicerat 28/09 2013, 22:30
Bokmässan, 2013

Efter dagens besök med... slitsamma rundvandringar...

Slitsamt

Vad gäller årets tema...

vandring
Skeptisk

Men man får aldrig tappa hoppet...

Vi hjärtar boken
Bris - "Att växa upp utanför normen"


Books and DreamsLeif GW Persson, 2013

UPPDATERAT
* * *

På Leif GW Perssons omslag av sin nylanserade bok kan man bland annat läsa att Leif GW Persson tecknar fint det som, kanske mest av allt, präglar klassresenären: känslan av att aldrig höra till, känslan av hemlöshet som existerar sida vid sida med en annan, motsatt känsla, nämligen den att vara en världsmedborgare i existensen, erfarenheten av att smälta in överallt, i alla sammanhang, kulturella och sociala. (väldefinierad av Ann Heberlein, DAGENS NYHETER)

Här följer några citat som jag valde, av någon bestämd anledning, ur kriminologens och Sveriges ledande expert på brottsfrågor nya bok:

Måndagen den 27 maj, en vecka före den måndag som skulle bli den bästa i hans liv, hade varit som måndagar brukade vara, till och med snäppet värre än en vanlig måndag, och den hade börjat på ett sätt som trotsade mänskligt förstånd även för en insiktsfull och luttrad man som Evert Bäckström.
l en rent bokstavlig mening handlade det om två rena dårhusärenden som av obegripliga skäl hade hamnat på just hans bord.
(…)
Till sin hjälp hade han ett tjugotal medarbetare varav en som v:tr både tystlåten och fullt fungerande och ett halvdussin som åtminstone gjorde som han sa åt dem att göra. Med de övriga var d 't som det brukade vara och hade det inte varit för Bäckströms starka hand och fasta ledning, inte minst hans förmåga att skilja stort från smått, skulle naturligtvis buset ha tagit över från dag ett. Ny vecka, morgonmöte, hög tid för kommissarie Evert Bäckström åter höja rättvisans svärd och det där pillandet hit och dit med Fru Justitias vågskålar överlät han med varm hand åt alla skönandar och pärmbärare i polisledningen.
(…)
Måndagsmorgon med tomma ögon bakom tunga ögonlock och betydligt fler kaffekoppar än anteckningsblock och höjda pennor. Vad är det som har hänt med kåren, tänkte kriminalkommissarie Evert Bäckström. Vart har alla riktiga konstaplar som jag själv tagit vägen? Sedan hade han lämnat över ordet till sin närmaste man, som naturligtvis var en kvinna, kriminalinspektören Annika Carls-son, trettiosju. En skräckinjagande figur som såg ut som hon tillbringade sin mesta tid i Solnapolisens eget gym nere i källaren. Säkert i andra och mer nattliga källarhålor med för den delen, men den biten ville han helst inte tänka på.
En fördel hade hon dock. Ingen av de andra vågade käfta emot just henne…

(…)
Samtidigt som Bäckström åt lunch tillsammans med sin gamle bekant GeGurra hade Lisa Mattei läst dagens nummer av landets näst största tidning och känt hur hon plötsligt höll på att förlora kontrollen över sig själv. Den mannen trotsar all beskrivning, tänkte Lisa Mattei, reste sig med ett ryck, tog med sig tidningen och marscherade rakt in på sin högste chefs rum.
– Var så god och sitt, Lisa, sa generaldirektören och log vänligt. Om du undrar om jag har läst dagens tidning så är svaret ja.
– Vad gör vi?
– Ingenting, sa generaldirektören och skakade på huvudet. Låt oss inte underskatta kommissarie Bäckström…
(…)
Dessutom är det nog en sak som du borde känna till. Tills vidare för din kännedom enbart.
– Jag lyssnar, sa Lisa Mattei.
– För några timmar sedan hade deras kontakt i Moskva hört av sig för att berätta att det gick rykten om att den ryske presidenten Vladimir Putin senare under sommaren avsåg att dela ut Pusjkin-medaljen till kommissarie Evert Bäckström…

(…)
– Ja, sa Ankan och nickade. Det var faktiskt därför jag kom hit.
– Berätta, sa Bäckström, lutade sig tillbaka och smuttade på den lilla konjak som han just hade fått in.

Ankan Carlsson skulle flytta. Hon trivdes inte i sin lilla trånga tvåa ute i Bergshamra och för några dagar sedan hade hon fått ett erbjudande av en bekant som just hade fått tillökning att köpa hans och hans sambos dubbelt så stora lägenhet i Filmstaden ute i Solna. Högt läge, egen balkong, i skick som ny, promenad-avstånd till jobbet och bara tre miljoner i insats.
– Jag förstår inte riktigt, sa Bäckström. Vad har det med mig att göra? Tre miljoner, tänkte han.
– Jag tänkte att du skulle låna ut pengarna till mig, sa Ankan.
– Så det tänkte du, sa Bäckström. En nyfiken fråga. Vad hade du tänkt dig för ränta? -Noll procent, sa Ankan Carlsson och log vänligt mot honom.
– Noll procent, upprepade Bäckström. Varför skulle jag göra det?
Har du hört den sanna historien om Pinocchios näsa? sa Ankan Carlsson.


* * *

Obs! inlägget kommer att flyttas längre ner för att lämna plats (för kontinuitet) till Bödelns fortsättning.