Nätverksspioner



Polisen har all rätt att (inom lagens gränser) utöva underrättelseverksamhet. Inget konstigt med det.

Problemet blir lite mer komplicerat när underrättelseverksamheten bedrivs av obehöriga och inkompetenta…
Anonymiteten på nätet är en plåga som kommer att kosta samhället mycket dyrt. Idag är det möjligt att skapa hur många fiktiva identiteter som helst.
Men då ställer sig frågan varför gör man det?

Att, till exempel, skapa nätidentiteten ”Eva” för att som ”Adam” bli förälskad i henne skulle vara en rolig historia på nätet och inget fel (kanske) att lyfta och utveckla diskussionen i cyberrymden på många olika ställen.
Däremot att använda relationen mellan ”Adam” och ”Eva” och sedan använda deras cyberspace relation som bevis i något juridisk sammanhang… Ja, ja.
Självklart är det svårt att bevisa ett sådant bedrägeri. I cyberrymden kan ”Eva” gå bort när som helst men ”Adam” och ”Eva”, deras relation på olika cyberrymdens platser kan bestyrkas av många andra ”verkliga identiteter ” som på något sätt, någon gång deltagit i gemensamma diskussioner. De har haft till och med långa telefonsamtal med ”Eva” …
Men just i sådana fall blir polisens underrättelseverksamhet (”nätverksspioneriet ”) intressant och användbart. Bland mycket annat.
Å andra sidan, självklart att gränserna kan tänjas på otillåtet sätt och en överdriven användning av ”nätverksspioneriet” från polisens sida kan bli en plåga för den enskilde.

Vilka tror att vi är?